-

Idag har jag klippt mig, det var trevligt. Tihi

Så vad är det då som har fått mig att gå från samhälletsdrägg till att bli en av kronansstolta och hederlig skattebetalare?
Ska jag börja kränga gödsel utanför Ica i sommar? Ska jag lägga om kullerstenen på Stora Torget? Kanske sitta bakom ett stort skrivbord och vara assistent åt Joachim Posener?
Nej det är inget av de ovanstående utan istället har jag fått ett ofattbart glamoröst jobb på Landstinget. Jag ska åka runt i länet och städa dammiga hörn, putsa fönster, har jag tur får jag glida runt på en sån där cool maskin som städar golv med.
Det är iallafall ett jobb och efter 5 månader ska det bli trevligt faktiskt, sen att jag får jobba en månad extra och slippa skiftgång är trevligt. Kan nog ha ett liv utanför jobbet den här sommaren, det var längesedan sist.

Vad annars händer så här den 25:e april.. Kollar man almenackan så har Marcus namnsdag idag. Tack tack alla för dem som har nämnt det under dagen...
Vad kvällen har att erbjuda är en fråga i sig, tydligen så har alla andra viktigare saker för sig, så firandet av att jag äntligen fått jobb ser ut att bli jag, alkohol och lite Bonnie Tyler.

Kanske borde jag skriva ett längre inlägg nu, men allt det pretentiösa inom mig är inte närvarande idag och utan ett ämne så lämnas oftast bloggen åt sitt öde.
Nu var det inte alls vad jag hade tänkt att skriva och om meningen är att fånga läsaren med första meningen har jag nog misslyckats. Även att det blev sådana "mellanmeningar" som dessa gör det inte bättre, det är lite vad man kan kalla fillers för att få det här inlägget att se mer "matigt" ut än vad det egentligen gör. Hittils har jag inte skrivit något av vett och frågan är om jag kommer göra det, om du fortsätter att läsa resterande meningar så kanske du får veta något intressant, annars så är det bara att gå upp till fältet där uppe och skriva något annat eller kryssa rutan uppe till höger. Varför inte använda menyn längst ner till vänster och stänga av datorn (apple använder får ha överseende här). Nu svamlar jag på för att jag egentligen kan och vill. Nåja...

Det egentligen med dagens inlägg var att om 11 dagar så påbörjar jag ett heltidsarbete efter fem månaders arbetslöshet. Så korka upp champagnen, fram med shotsen, öppna vinet eller gör som jag tänkte nu ta en kopp té. På något sätt ska det firas, antagligen i helgen då jag även firar namnsdag.
Så hade så trevligt med bestyren, själv har jag "semester" en vecka till.

Hur kommer det sig att  vi är experter på att ge andra tips, komma med tankar och på andra sätt "hjälpa" människor när vi kan ha så svårt att ändra oss själva. Är det så att det är lättare att hjälpa en vän på något sätt en att göra det med oss själva? Om man ändå tog till sig sina egna ord och gjorde något vettigt av dem istället för att envist trampa på åt samma håll vi alltid gått åt. Oftast finns det grund och en del goda idéer mitt i alltihopa också. Det är inte bara saker som slängs ut för att vara vänlig utan det är en hel del bra saker som man borde ta till sig. Så ta dina egna ord, ta dina vänners ord och ta till dig dem. Kanske är det, det jag gjort i cirka två års tid nu, sagt vad jag ska göra utan att egentligen göra något åt det alls. Så jag tänkte faktiskt skippa allt det här kliché-tugget denna gång om vad jag borde göra, vad jag ska göra och allt det där. Jag vet det redan och jag vet att jag kan skriva ner det. Det intressanta är om jag kan förmå mig själv att göra det jag skriver istället för att skriva ner det jag ska göra.

Slutligen så vill jag bara säga att oavsett om pappa går mig på nerverna och jag vill flytta snarast, jag har gått arbetslös sen början av december förra året, jag troligen inte har tillräckliga betyg för att läsa det jag vill och inget högskoleprov att luta mig tillbaka på. Så kommer saker och ting alltid att ordna sig till det bättre till slut. Jag har troligen ett jobb på gång, jag kommer antagligen börja med att läsa en kurs tills programmet kommer igång och istället för att gå hemma och bli nervösa så har jag många fantastiska vänner som jag kan umgås med nästan varje dag så...
...Det gäller bara att härda ut när det är jobbigt, titta sig omkring och ta hjälp av dem omkring sig, för till slut ordnar det sig på något sätt. Även om det kan kännas mörkt och trist ibland.

Varje steg framåt, oavsett hur stort eller litet det är, så är det ett steg framåt. Jag har iallafall kommit någonstans på de här åren, även fast det inte är så långt som jag hoppats och att jag har en tendens att fly istället för att slåss för det. Jag vet även att jag kan bli en rätt introvert person som man knappt vill ta i. Jag vet också att det inte är särskilt sunt och att jag kanske borde gör något åt det, vilket jag sagt ett tag nu. Jag vet en hel del om mitt beteende och att det borde ändras är en av dem sakerna, kan även passa på att be om ursäkt för dem gångerna det har hänt och om möjligen om de händer igen. Jag försöker, jag arbetar med det men när det händer så behöver jag lite tid. Ha hänsyn, snälla.
Rom byggdes inte på en dag, jag kan inte ändra det jag vill på ett par år, om någonsin. Den här känslan i magen vill jag verkligen inte ha, så det säger sig självt. Dock är det inte första gången jag skriver något i stil med detta. Kanske någon kan ta mig under sina vingar och visa mig vägen ut i världen.
Har sagts till mig att jag har goda möjligheter, bara en hjärnan som sätter stopp. För ärligt talat ser jag rätt bra ut, jag är rätt så smart, jag är trevlig. Världens kap egentligen, har bara lite grubbel i skallen som jag virvlar runt min tillvaro.

"You are pretty, but your heart makes you beautiful"

Jag vet inte vad det är, om det är vädret som skiftar, vilken sida jag vaknar på eller något annat. Men mitt humör svänger fram och tillbaka lite som det vill. Gårdagens gröna ängar är idag en tom grusparkering. Kanske är tiden på året eller ja, jag vet faktiskt inte alls vad det kan vara.
Kan vara att jag för några år sedan bestämde mig för att leva en roll och den fortsätter jag att leva efter. Det har blivit något ofrivilligt, en reflex kan vi kan kalla det. Något som jag inte kan komma ifrån, lite som att vandra efter en lång rak gata där allt bakom dig försvinner.
Vill jag ha det så här? Nej sjävklart inte, jag skulle ge mycket för att göra en del drastiska ändringar i mitt liv. Något stort, något revolutionerande. Få rätsida på en hel del saker. Jag har försökt, jag har gett det en chans, det har gått ett bra tag med men något stoppar mig. Jag stoppar mig.
Sen får man rensa systemen, tänka igenom allt lite, sova på saken och det hela känns lite bättre. Men det är som vädret, en grå dag som ger en liten bitter smak eftersom du saknar solen du upplevt och du längtar efter den där underbara dagen då solen aldrig tycks sjunka.

Det är i vänners lag, där det mesta redan är klarlagt som alla hämningar släpper. Då man kan släppa loss, ta ut svängningarna ordentligt och helt enkelt vara sig själv. Inte skulle jag "fuldansa" bland okända, inte heller ta rejält udda bilder heller men det gör jag bland vänner. Ja, jag kan vara lite udda, kanske något jag borde arbeta med men det finns klart värre saker här i världen.
När vi ändå är inne på ämnet så efter en del slit, lite svett och en gnutta arbete så försöker jag se saker med andra ögon. Det har hjälpt lite grann iallafall då jag börjar bli lite mer komfortabel med mig själv. Tar fram och visar för mig själv att jag har en hel del goda sidor. Nu tänker jag inte rada upp dem alla för så långt inlägg kan man inte skriva och det vill ingen läsa heller men det tar sig (sa han som hade eld i håret).

För övrigt drömde jag om att jag genomgick en hjärtoperation i natt. Det kändes inte som den mest naturliga drömmen som man kan ha så jag fick lov att kolla vad det tyder på. Nu finns inte hjärtoperation men iallafall operation som betyder "Undergå: längtan efter en förändring i ett kärleksförhållande." Så kan vi lägga till att det var hjärtat med...
Nu var väl det ingen högoddsare direkt heller men iallafall, det tar sig in i drömmar med.

Åhh, solen skiner på min ljusa bringa, har precis satt på mig ett par shorts och plockat av mig t-shirten. Brevid mig står en nybryggd kopp java och trevlig musik spelas från datorn. Om man har det så här när man är fattig, undrar hur man har det när man är rik?

Hade inte så mer att säga än att önska en glad påsk.
Nu kan jag inte låta bli att undra varför man säger glad påsk, är det något som kommer från den judiska högtiden? Jesus tog ju under påsk, visst han återuppstod också men det känns inte som något man förknippar glad med. Nåja, är säkert någon som sitter inne med ett vettigt svar och jag överlåter det till er där ute.
Själv tar jag och njuter av solen ett tag till.

Har känt mig lite som en gammal tvättsvamp senaste tiden. Uttorkad på idéer och mörk och grumlig på insidan. Jag hade planer att skriva någon novell kanske, till och med börja på en bok. Började även med gitarrspelande men jag har varit rätt likgiltig på slutet. Det mest konstruktiva tankegångar jag har är att fundera ut vad jag ska äta för mat under veckan. Nåja... Här tog kraften, orken och inspirationen slut igen, har inget mer att tillkännage.

Eller?

Kanske lite till, satt och fundera när blev jag vän med dem fantastiska vänner jag har nu. Nu kanske du tycker att det är urbota fånigt och varför jag slösar tid på detta. Fast man har sina klasskompisar som kompisar så har det någonstans gått över till att bli personer som man gladeligen spenderar tid med resten av livet. När jag tänker efter så har jag svårt att verkligen sätta fingret på var den riktiga "vänskapen" började någonstans. Jag antar att jag inte är den enda som har det så. Möjligen några enstaka situationer som jag, med hjälp av bilder, kan komma fram till när något "magiskt" hände.
I mitt sökande så kom jag över, eller återfann några bilder som jag i brist på annat lägger upp.




Sådär, lite retro-bilder, får väl lägga upp en bild som inte togs i slutet av 2006 början av 2007, så från i onsdags kommer ja, jag vet inte riktigt vad det är men något är det iallafall.



Det var allt för denna vecka...

Eller en sista bild..

Vad i världen gör dig glad? Tanken slog mig tidigare idag, eller snarare var det en tidning som gjorde det och då menar jag inte den där maskulina machotidningen (vilket kan förstås, kanske).
Låg och funderade lite på det där i solen ett tiotal meter upp och konstaterade att det finns faktiskt en hel del här i världen som gör mig glad. Såsom glada vänner/släktingar, göra andra glada, får göra mål i fotboll, ha en god träning, tv-program, se en annan människa jag älskar le. Jag kan fortsätta så här i evigheter, vad jag vill ha sagt är oavsett vad jag skriver, säger eller/och tycker så är jag en hyfsat glad prick. Problemet är väl att mitt humör kan skifta väldigt ofta, väldigt fort och gå från topp till botten fort. Vilket är lite synd men vi har alla våra brister som vi får arbeta med, varför skulle man annars kliva upp på morgnarna för?
Är väl så att i förtvivlan och sorg kan allt kännas som en konstant uppförsbacke och jag har ett extremt sätt att bearbeta det på. Jag kan även mata på och göra det större än vad det kanske är. Å andra sidan så när jag tänker på det jag skrev om i förra inlägget och det jag pratade om (oh, kryptiska saker här) så gör det ont, jävligt ont faktiskt. Som sagt, jag har gjort det till min börda, det har satt sig på hjärnan och stör mig varje dag. Det är något jag får leva med. Under tiden kan jag alltid njuta av alltihopa istället för att deppa (bara lite grann i smyg när jag är ensam). Finns så många saker och personer som gör mig glad, som att solen skiner på dagarna och våren är här.
Men nog om det här nu, eller snarare jag har inget mer att skriva förutom att göra en snygg avslutning.
Så levde han lycklig i alla sina dagar, eller kanske inte men just då så var det inte vansinnigt värdelöst eller på något annat sätt förkastligt.

Ibland känns morgnar inte lika trevliga som man minns dem. Visst solen lyser med sin frånvaro, det kan regna eller så känns det lite mörkt inomhus bara. Hade ett långt "rätt" mörkt inlägg som jag fick lov att ta bort efter en god natts sömn, den blev lite för mycket även för mig. Däremot reflekterade den min sinnesstämmning på ett lagomt överdrivet sätt. Det är så att man tror man är på rätt väg och så kan något litet, till synes menlöst ta ner en på jorden igen.
Vissa grejer sätter sig i huvudet på mig och låser mig fullständigt. Det är som ett sug i bröstet, ungefär som att jag vet att jag gjort något dåligt och ska få ta konsekvenserna. Istället är det som att jag tar konsekvenserna för det jag inte har gjort. Kanske problemet är att jag förstorar upp det hela, kanske problemet ligger någon annanstans. Skulle iallafall vilja åka tillbaka 11 år i tiden och ruska om en yngre version av mig och prata lite allvar. Bara ge mig själv en förhandstitt på saker, så jag kan guida mig igenom de här 11 åren på bättre sätt.