-

Eftersom bloggen ändå funnits i snart tre år så ska jag se till att det blir ett värdigt avslut på det hela. Det kanske sämsta inlägget någonsin under en augustikväll får inte bli det sista som sker på denna bloggadress.

Tre år, tre långa år fyllda av både gott och ont. Dock kan jag nog sammanfatta det att det mesta varit mörkt som skrivits och det är när jag kännt mig nere som inspirationen funnits. Det går att se ett mönster, när jag inte skrivit har jag varit en glad människa och på något sätt har det inte varit rätt att skriva trevliga händelser i bloggen, den har nischats på ett sätt som jag inte hade tänkt den där januaridagen 2007.

Ventilerat mitt inre till en öppen men ändå sluten cirkel, vet inte riktigt hur det ska förklaras men det har ändå varit ett tryggt ställe att skriva av sig. Till mesta del för min egen skull, dock måste jag erkänna att det är alltid kul att få någon form av respons. Att sedan "mina rop på hjälp" blev besvarat är något fantastiskt i sig och jag är evigt tacksam för vissa stunder som troligtvis aldrig varit möjligt utan bloggen.

Trots allt så hade jag en del punkter som jag hade på agendan för tre år sedan som jag fortfarnade inte kunnat bocka av. Skillnad nu och då är att jag är glad att jag inte kastade mig fram och gjorde saker som jag senare kan ha ångrat utan jag är nöjd där jag är just nu. Jag känner att saker och ting inte behöver hända snarast utan ibland kan själva väntan vara en stor del. Alla människor är unika och det är inget öde som är likt det andra, ärligt talat så är mitt väldigt speciellt och det är så det är. Mitt förflutna är inget jag kan ändra på, det är heller inget jag kan glömma bort heller. Det är ett ärr som aldrig riktigt kommer att läka och som jag inte vill ska läka heller. Det får mig att minnas och jag vet att när jag andas så andas jag inte bara för mig själv utan det finns två personer till inom mig. För i mitt hjärta kommer dem alltid finnas och oavsett vad som händer kommer jag alltid försöka att göra dem stolta. Antagligen har det format mig som individ på ett undermedvetet sätt som jag själv inte har koll på.

Som sagt så har mycket hänt under tre år men någonting har hänt med mig de senaste året. Jag känner att det är en mer öppen Marcus, när jag ser mig själv i spegeln ser jag idag en underbar människa med många fantastiska egenskaper, något jag inte kännt förut. Jag har många gånger sagt att jag ska ta tag i mitt liv, bli mer utåtgående och förhoppningsvis träffa någon. Så här i efterhand så är det nog inte förrens nu som jag är redo för det. Nu har jag nått en nivå där mina egna tankar inte sätter griller i huvudet på mig, utan nu kan jag möta det som finns för mig därute.

Så jag vill tacka alla som på något sätt har läst, kommenterat eller på annat sätt gjort någonting i och med bloggen. Tack alla som har hjälpt mig att nå hit och möjligen inte gjort mig till en bättre människa men en gladare och positivare sådan. Tack Mamma och Martina för oavsett var ni är, så kommer ni alltid var med mig och den vetskapen ger mig extra kraft att alltid fortsätta och alltid ge mitt yttersta.

Så nu tackar jag för mig. Tyvärr så har jag i svaga ögonblick valt att ta bort delar av dessa inlägg, men det får gå ändå. Jag kanske kommer tillbaka med en annan blogg eller i annan form. Nu får det vara slut på denna iallafall, nästan tre år har det funnits under denna adress, något jag aldrig hade trott då.
Som sagt tack alla, det har givit mig inspiration och personligen så tycker jag att vissa inlägg är ganska bra texter. Kanske inte dem roligaste men ändå bra skrivna.
Innan det här fortsätter alltför långt så säger jag.
Hade bra och Hej då

Har funderat lite över vad jag ska skriva och kom ihåg att jag i tidigare inlägg sa att jag ska ta lite berättarskrivandet. Så jag tänkte att jag vänder mig till den skara som läser bloggen och låter er bestämma vad som skrivas. Skriv ner något så skriver jag ner något mer fylligt, kanske.

Valde att ta en lugn och skön lördagskväll idag. Äta lite gott med far och bara mysa och inte göra någonting, dock verkar det inte funka överhuvudtaget. Jag lider av extrem tristress och trots att jag inte har lust att sitta inne så har jag ännu mindre lust att röra på mig.
Jag har ingen större lust att umgås med någon, samtidigt känner jag mig som världens ensammaste människa. Ungefär som att hela rör på sig och jag sitter inne i en glasbubbla, öförmögen och utan lust att göra något åt saken. Jag behöver några såna här dagar, samtidigt är dem här dagarna som kan få mig att må riktigt dåligt.

Snart bär det av till Uppsala som i mångt och mycket kommer göra mig gott (antar jag). Kommer iallafall inte finns så mycket tid för sig själv och det är väl på gott och ont, som allt annat här i världen. Vädret tycks på något sätt följa min sinnesstämning, samma sak gäller det låtarna jag slumpar fram. Det är lite som att återgå till något gammalt, det här är ju trots allt en person jag varit under dem senaste åren, en person jag trodde jag hade gjort mig av med. Men ingen försvinner helt antar jag, det blir kanske längre mellan gångerna som den här personen dyker upp. För att till slut endast finnas kvar som ett minne, ett ärr som påminner mig om hur dåligt det var. Eller det vore att gå till överdrift, jag är missnöjd men den person jag var under resan, men delar av resan har varit riktigt bra.

Det är lite som en av mina bästa vänner sa, att jag inte berättat något om vem jag var innan gymnasiet. Vilket när jag tänker efter faktiskt stämmer, som på något sätt känns skrämmande, eftersom den Marcus är kanske den bästa versionen av Marcus som gått på denna jord. Det är väl så, allting tar den lilla tid det behöver. Det tog mig trots allt mer än åtta år innan jag kunde prata hyfsat normalt om vad som hände min mamma och en av mina lillasystrar. Så då får det ta den tid det tar för mig att nå dit jag vill nå. Om det så tar mig 10 år mer än någon annan.

Det var egentligen tänkt att bli något kortare det här inlägget, fast det är väl enklare att skriva när man känner sig lite grå. Det känns iallafal lite lättare nu och det är väl alltid något.

Var nästan tre månader sedan jag skrev senast, känns som det har behövts ta en paus då bloggen har förknippats med lite "dysterhet" om jag får kalla det så. Nästan som jag har tvingat mig själv att skriva något mörkt för att hålla samma stämning som allt annat.

Tre månader är inte så länge, men jag känner ändå som något har hänt. Som att jag jag klev upp ur sängen på andra sidan och konstaterade att jorden var lite blommigare här. Kanske ingen perfekt liknelse men det är en bit på väg. Så vad händer nu? Vad ger livet Marcus förtillfället?
Den frågan vill jag inte riktigt svara på, då jag inte är säker. Jag vet iallafall en sak och då är att jag börjar hitta formen och så här bra har jag inte mått på många år faktiskt.

Så jag ger den här bloggen ett nytt försök och välkomnar alla in i värmen, sätt er brevid mig så ska jag berätta historier, sanna som påhittade.

Jag fick ett ryck i helgen och har sedan dess praktiskt taget bara lyssnat på Beatles. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Liverpool-gruppen men det känns som det mesta redan är skrivet, eller finns i något radioprogram eller dokumentär på tv. Så jag låter det var och tipsar istället om den sista skivan som Beatles spelade in (inte samma som den sista de gav ut) Abbey Road. Skivans första sida innehåller låtar som "Come Together", "Something" och "Octopus's Garden". Medan den andra innehåller en av mina favoriter och en av George Harrisons bättre låtar "Here Comes the Sun" sedan fortsätter den med ett åtta låtar långt medley med en hel del riktigt bra låtar som "You never give me your money", "Golden Slumbers" och "The End".
Jag skulle kunna fortsätta med flera av deras skivor men det räcker så, en annan skiva jag lyssnat en hel del på är Jakob Hellmans "...Och stora havet" också en kanonskiva som är Hellmans (som har familj i Falutrakten) enda skiva. En skiva som bland annat har blivit framröstad som bästa skivan någonsin i Sverige.
Ger smakprov från de båda.

Jakob Hellman - Vara Vänner

The Beatles - Medley (Golden Slumbers, Carry the Weight, The End)

En liten checklista på fredagskvällen.

Jobbmässigt - *check*
Idrottsmässigt - *check*
Privat liv - Meh

Låter det vara så, inget mer vettigt att säga.

Jag säger bara suck, varför så här.. Jag lovade mig själv för nästan två år sedan att det inte skulle bli så här igen men återigen så står jag här. Jag skrattar faktiskt åt det hela men det känns lite som om någon tuggar på mina organ. Finns inte så mycket mer att säga än grattis Marcus du har gjort det igen, hoppas det löser sig bättre än förra gången.

Idag har jag klippt mig, det var trevligt. Tihi

Så vad är det då som har fått mig att gå från samhälletsdrägg till att bli en av kronansstolta och hederlig skattebetalare?
Ska jag börja kränga gödsel utanför Ica i sommar? Ska jag lägga om kullerstenen på Stora Torget? Kanske sitta bakom ett stort skrivbord och vara assistent åt Joachim Posener?
Nej det är inget av de ovanstående utan istället har jag fått ett ofattbart glamoröst jobb på Landstinget. Jag ska åka runt i länet och städa dammiga hörn, putsa fönster, har jag tur får jag glida runt på en sån där cool maskin som städar golv med.
Det är iallafall ett jobb och efter 5 månader ska det bli trevligt faktiskt, sen att jag får jobba en månad extra och slippa skiftgång är trevligt. Kan nog ha ett liv utanför jobbet den här sommaren, det var längesedan sist.

Vad annars händer så här den 25:e april.. Kollar man almenackan så har Marcus namnsdag idag. Tack tack alla för dem som har nämnt det under dagen...
Vad kvällen har att erbjuda är en fråga i sig, tydligen så har alla andra viktigare saker för sig, så firandet av att jag äntligen fått jobb ser ut att bli jag, alkohol och lite Bonnie Tyler.

Kanske borde jag skriva ett längre inlägg nu, men allt det pretentiösa inom mig är inte närvarande idag och utan ett ämne så lämnas oftast bloggen åt sitt öde.
Nu var det inte alls vad jag hade tänkt att skriva och om meningen är att fånga läsaren med första meningen har jag nog misslyckats. Även att det blev sådana "mellanmeningar" som dessa gör det inte bättre, det är lite vad man kan kalla fillers för att få det här inlägget att se mer "matigt" ut än vad det egentligen gör. Hittils har jag inte skrivit något av vett och frågan är om jag kommer göra det, om du fortsätter att läsa resterande meningar så kanske du får veta något intressant, annars så är det bara att gå upp till fältet där uppe och skriva något annat eller kryssa rutan uppe till höger. Varför inte använda menyn längst ner till vänster och stänga av datorn (apple använder får ha överseende här). Nu svamlar jag på för att jag egentligen kan och vill. Nåja...

Det egentligen med dagens inlägg var att om 11 dagar så påbörjar jag ett heltidsarbete efter fem månaders arbetslöshet. Så korka upp champagnen, fram med shotsen, öppna vinet eller gör som jag tänkte nu ta en kopp té. På något sätt ska det firas, antagligen i helgen då jag även firar namnsdag.
Så hade så trevligt med bestyren, själv har jag "semester" en vecka till.

Hur kommer det sig att  vi är experter på att ge andra tips, komma med tankar och på andra sätt "hjälpa" människor när vi kan ha så svårt att ändra oss själva. Är det så att det är lättare att hjälpa en vän på något sätt en att göra det med oss själva? Om man ändå tog till sig sina egna ord och gjorde något vettigt av dem istället för att envist trampa på åt samma håll vi alltid gått åt. Oftast finns det grund och en del goda idéer mitt i alltihopa också. Det är inte bara saker som slängs ut för att vara vänlig utan det är en hel del bra saker som man borde ta till sig. Så ta dina egna ord, ta dina vänners ord och ta till dig dem. Kanske är det, det jag gjort i cirka två års tid nu, sagt vad jag ska göra utan att egentligen göra något åt det alls. Så jag tänkte faktiskt skippa allt det här kliché-tugget denna gång om vad jag borde göra, vad jag ska göra och allt det där. Jag vet det redan och jag vet att jag kan skriva ner det. Det intressanta är om jag kan förmå mig själv att göra det jag skriver istället för att skriva ner det jag ska göra.

Slutligen så vill jag bara säga att oavsett om pappa går mig på nerverna och jag vill flytta snarast, jag har gått arbetslös sen början av december förra året, jag troligen inte har tillräckliga betyg för att läsa det jag vill och inget högskoleprov att luta mig tillbaka på. Så kommer saker och ting alltid att ordna sig till det bättre till slut. Jag har troligen ett jobb på gång, jag kommer antagligen börja med att läsa en kurs tills programmet kommer igång och istället för att gå hemma och bli nervösa så har jag många fantastiska vänner som jag kan umgås med nästan varje dag så...
...Det gäller bara att härda ut när det är jobbigt, titta sig omkring och ta hjälp av dem omkring sig, för till slut ordnar det sig på något sätt. Även om det kan kännas mörkt och trist ibland.

Varje steg framåt, oavsett hur stort eller litet det är, så är det ett steg framåt. Jag har iallafall kommit någonstans på de här åren, även fast det inte är så långt som jag hoppats och att jag har en tendens att fly istället för att slåss för det. Jag vet även att jag kan bli en rätt introvert person som man knappt vill ta i. Jag vet också att det inte är särskilt sunt och att jag kanske borde gör något åt det, vilket jag sagt ett tag nu. Jag vet en hel del om mitt beteende och att det borde ändras är en av dem sakerna, kan även passa på att be om ursäkt för dem gångerna det har hänt och om möjligen om de händer igen. Jag försöker, jag arbetar med det men när det händer så behöver jag lite tid. Ha hänsyn, snälla.
Rom byggdes inte på en dag, jag kan inte ändra det jag vill på ett par år, om någonsin. Den här känslan i magen vill jag verkligen inte ha, så det säger sig självt. Dock är det inte första gången jag skriver något i stil med detta. Kanske någon kan ta mig under sina vingar och visa mig vägen ut i världen.
Har sagts till mig att jag har goda möjligheter, bara en hjärnan som sätter stopp. För ärligt talat ser jag rätt bra ut, jag är rätt så smart, jag är trevlig. Världens kap egentligen, har bara lite grubbel i skallen som jag virvlar runt min tillvaro.

"You are pretty, but your heart makes you beautiful"