-

Eftersom bloggen ändå funnits i snart tre år så ska jag se till att det blir ett värdigt avslut på det hela. Det kanske sämsta inlägget någonsin under en augustikväll får inte bli det sista som sker på denna bloggadress.

Tre år, tre långa år fyllda av både gott och ont. Dock kan jag nog sammanfatta det att det mesta varit mörkt som skrivits och det är när jag kännt mig nere som inspirationen funnits. Det går att se ett mönster, när jag inte skrivit har jag varit en glad människa och på något sätt har det inte varit rätt att skriva trevliga händelser i bloggen, den har nischats på ett sätt som jag inte hade tänkt den där januaridagen 2007.

Ventilerat mitt inre till en öppen men ändå sluten cirkel, vet inte riktigt hur det ska förklaras men det har ändå varit ett tryggt ställe att skriva av sig. Till mesta del för min egen skull, dock måste jag erkänna att det är alltid kul att få någon form av respons. Att sedan "mina rop på hjälp" blev besvarat är något fantastiskt i sig och jag är evigt tacksam för vissa stunder som troligtvis aldrig varit möjligt utan bloggen.

Trots allt så hade jag en del punkter som jag hade på agendan för tre år sedan som jag fortfarnade inte kunnat bocka av. Skillnad nu och då är att jag är glad att jag inte kastade mig fram och gjorde saker som jag senare kan ha ångrat utan jag är nöjd där jag är just nu. Jag känner att saker och ting inte behöver hända snarast utan ibland kan själva väntan vara en stor del. Alla människor är unika och det är inget öde som är likt det andra, ärligt talat så är mitt väldigt speciellt och det är så det är. Mitt förflutna är inget jag kan ändra på, det är heller inget jag kan glömma bort heller. Det är ett ärr som aldrig riktigt kommer att läka och som jag inte vill ska läka heller. Det får mig att minnas och jag vet att när jag andas så andas jag inte bara för mig själv utan det finns två personer till inom mig. För i mitt hjärta kommer dem alltid finnas och oavsett vad som händer kommer jag alltid försöka att göra dem stolta. Antagligen har det format mig som individ på ett undermedvetet sätt som jag själv inte har koll på.

Som sagt så har mycket hänt under tre år men någonting har hänt med mig de senaste året. Jag känner att det är en mer öppen Marcus, när jag ser mig själv i spegeln ser jag idag en underbar människa med många fantastiska egenskaper, något jag inte kännt förut. Jag har många gånger sagt att jag ska ta tag i mitt liv, bli mer utåtgående och förhoppningsvis träffa någon. Så här i efterhand så är det nog inte förrens nu som jag är redo för det. Nu har jag nått en nivå där mina egna tankar inte sätter griller i huvudet på mig, utan nu kan jag möta det som finns för mig därute.

Så jag vill tacka alla som på något sätt har läst, kommenterat eller på annat sätt gjort någonting i och med bloggen. Tack alla som har hjälpt mig att nå hit och möjligen inte gjort mig till en bättre människa men en gladare och positivare sådan. Tack Mamma och Martina för oavsett var ni är, så kommer ni alltid var med mig och den vetskapen ger mig extra kraft att alltid fortsätta och alltid ge mitt yttersta.

Så nu tackar jag för mig. Tyvärr så har jag i svaga ögonblick valt att ta bort delar av dessa inlägg, men det får gå ändå. Jag kanske kommer tillbaka med en annan blogg eller i annan form. Nu får det vara slut på denna iallafall, nästan tre år har det funnits under denna adress, något jag aldrig hade trott då.
Som sagt tack alla, det har givit mig inspiration och personligen så tycker jag att vissa inlägg är ganska bra texter. Kanske inte dem roligaste men ändå bra skrivna.
Innan det här fortsätter alltför långt så säger jag.
Hade bra och Hej då