Ge mig tips
Har funderat lite över vad jag ska skriva och kom ihåg att jag i tidigare inlägg sa att jag ska ta lite berättarskrivandet. Så jag tänkte att jag vänder mig till den skara som läser bloggen och låter er bestämma vad som skrivas. Skriv ner något så skriver jag ner något mer fylligt, kanske.
Jag bestämmer inget nu
Valde att ta en lugn och skön lördagskväll idag. Äta lite gott med far och bara mysa och inte göra någonting, dock verkar det inte funka överhuvudtaget. Jag lider av extrem tristress och trots att jag inte har lust att sitta inne så har jag ännu mindre lust att röra på mig.
Jag har ingen större lust att umgås med någon, samtidigt känner jag mig som världens ensammaste människa. Ungefär som att hela rör på sig och jag sitter inne i en glasbubbla, öförmögen och utan lust att göra något åt saken. Jag behöver några såna här dagar, samtidigt är dem här dagarna som kan få mig att må riktigt dåligt.
Snart bär det av till Uppsala som i mångt och mycket kommer göra mig gott (antar jag). Kommer iallafall inte finns så mycket tid för sig själv och det är väl på gott och ont, som allt annat här i världen. Vädret tycks på något sätt följa min sinnesstämning, samma sak gäller det låtarna jag slumpar fram. Det är lite som att återgå till något gammalt, det här är ju trots allt en person jag varit under dem senaste åren, en person jag trodde jag hade gjort mig av med. Men ingen försvinner helt antar jag, det blir kanske längre mellan gångerna som den här personen dyker upp. För att till slut endast finnas kvar som ett minne, ett ärr som påminner mig om hur dåligt det var. Eller det vore att gå till överdrift, jag är missnöjd men den person jag var under resan, men delar av resan har varit riktigt bra.
Det är lite som en av mina bästa vänner sa, att jag inte berättat något om vem jag var innan gymnasiet. Vilket när jag tänker efter faktiskt stämmer, som på något sätt känns skrämmande, eftersom den Marcus är kanske den bästa versionen av Marcus som gått på denna jord. Det är väl så, allting tar den lilla tid det behöver. Det tog mig trots allt mer än åtta år innan jag kunde prata hyfsat normalt om vad som hände min mamma och en av mina lillasystrar. Så då får det ta den tid det tar för mig att nå dit jag vill nå. Om det så tar mig 10 år mer än någon annan.
Det var egentligen tänkt att bli något kortare det här inlägget, fast det är väl enklare att skriva när man känner sig lite grå. Det känns iallafal lite lättare nu och det är väl alltid något.
Jag har ingen större lust att umgås med någon, samtidigt känner jag mig som världens ensammaste människa. Ungefär som att hela rör på sig och jag sitter inne i en glasbubbla, öförmögen och utan lust att göra något åt saken. Jag behöver några såna här dagar, samtidigt är dem här dagarna som kan få mig att må riktigt dåligt.
Snart bär det av till Uppsala som i mångt och mycket kommer göra mig gott (antar jag). Kommer iallafall inte finns så mycket tid för sig själv och det är väl på gott och ont, som allt annat här i världen. Vädret tycks på något sätt följa min sinnesstämning, samma sak gäller det låtarna jag slumpar fram. Det är lite som att återgå till något gammalt, det här är ju trots allt en person jag varit under dem senaste åren, en person jag trodde jag hade gjort mig av med. Men ingen försvinner helt antar jag, det blir kanske längre mellan gångerna som den här personen dyker upp. För att till slut endast finnas kvar som ett minne, ett ärr som påminner mig om hur dåligt det var. Eller det vore att gå till överdrift, jag är missnöjd men den person jag var under resan, men delar av resan har varit riktigt bra.
Det är lite som en av mina bästa vänner sa, att jag inte berättat något om vem jag var innan gymnasiet. Vilket när jag tänker efter faktiskt stämmer, som på något sätt känns skrämmande, eftersom den Marcus är kanske den bästa versionen av Marcus som gått på denna jord. Det är väl så, allting tar den lilla tid det behöver. Det tog mig trots allt mer än åtta år innan jag kunde prata hyfsat normalt om vad som hände min mamma och en av mina lillasystrar. Så då får det ta den tid det tar för mig att nå dit jag vill nå. Om det så tar mig 10 år mer än någon annan.
Det var egentligen tänkt att bli något kortare det här inlägget, fast det är väl enklare att skriva när man känner sig lite grå. Det känns iallafal lite lättare nu och det är väl alltid något.
Sol på denna sida stan
Var nästan tre månader sedan jag skrev senast, känns som det har behövts ta en paus då bloggen har förknippats med lite "dysterhet" om jag får kalla det så. Nästan som jag har tvingat mig själv att skriva något mörkt för att hålla samma stämning som allt annat.
Tre månader är inte så länge, men jag känner ändå som något har hänt. Som att jag jag klev upp ur sängen på andra sidan och konstaterade att jorden var lite blommigare här. Kanske ingen perfekt liknelse men det är en bit på väg. Så vad händer nu? Vad ger livet Marcus förtillfället?
Den frågan vill jag inte riktigt svara på, då jag inte är säker. Jag vet iallafall en sak och då är att jag börjar hitta formen och så här bra har jag inte mått på många år faktiskt.
Så jag ger den här bloggen ett nytt försök och välkomnar alla in i värmen, sätt er brevid mig så ska jag berätta historier, sanna som påhittade.
Tre månader är inte så länge, men jag känner ändå som något har hänt. Som att jag jag klev upp ur sängen på andra sidan och konstaterade att jorden var lite blommigare här. Kanske ingen perfekt liknelse men det är en bit på väg. Så vad händer nu? Vad ger livet Marcus förtillfället?
Den frågan vill jag inte riktigt svara på, då jag inte är säker. Jag vet iallafall en sak och då är att jag börjar hitta formen och så här bra har jag inte mått på många år faktiskt.
Så jag ger den här bloggen ett nytt försök och välkomnar alla in i värmen, sätt er brevid mig så ska jag berätta historier, sanna som påhittade.
